Hallo Svea,
Nun mehr. Am Abend des 13 Dezember wird in Porvoo auf dem Platz vor dem alten Rathaus das Fest der Heiligen Lucia gefeiert. Heute um 18:00 Uhr wird die Lucia gekrönt. Meistens ist es ein blutjunges, blond(gefärbtes ;)), schwedischsprachiges Engelchen ;) Vielleicht schlepp ich mich dahin und gucke mal (war ja noch nie dabei).
Mehr Info und sicherlich aus Bilder findest Du sicherlich morgen in Borgåbladet
http://www.bbl.fi/ (Veranstalter).
Hier ein Artikel in Schwedisch (hoffentlich zum Thema, ich verstehe nämlich nur "Lucia"):
Lucia med stålkrona
År 1953 valdes Märta Cavonius, skolrådets dotter, till Hufvudstadsbladets Lucia. I samband med det mötte hon för första gången tidningens reportagetecknare Henrik Tikkanen.
Drygt femtio år senare ger Märta, nu Tikkanen, ut boken Två (2004) som ett slags facit över hur det gick sedan. Två är ett litet tal, det minsta man kan använda på tal om människorelationer. Men så är Märta Tikkanens bok är också minimalistisk. Den känns närmast som ett slags experiment ifråga om hur få personer man överhuvudtaget behöver för en memoarbok.
Borgåbladet avhandlar inte böckers litterära kvalitet på ledarsidan, utan på kultursidorna. Däremot vill vi gärna här säga vad boken i sin förfärlighet ger uttryck för. Den säger nämligen nånting om var vi rör oss på vår kollektiva time-line.
Det kan ha ett intresse att förstå varför Märta Tikkanen är en av våra mest populära finlandssvenska författare – trots att hon vid 70 års ålder kommer ut med en memoarbok, där hon inte lyckas analysera sig själv, utan fortfarande står med helgonets luciakrona orörd.
Borgerlig är ett besvärligt ord. Det kan betyda självgående och företagsam. Det kan betyda trogen mot värderingar; rotad i familj och släkt. Det kan betyda politiska sympatier med partier till höger på en konstruerad karta.
Men borgerlig betyder egentligen inte mer än att man bor i en stad. Staden har kommit att symbolisera det moderna. Här upphävdes det gamla allmogesamhället. På 1840-talet började man i Europa dela in världen i offentligt och privat. Då uppstod också familjen så som vi förstår den i dag.
Också ordet småborgerlig uppstod, som ett nedlåtande uttryck. Också de som bodde trångt och smått började lägga sig till med de mera förmögna stadsbornas etikett och vanor, med deras individualism och ambition.
Staden och det moderna går mot större isolering och ensamhet.
Det sista bandet till det förgångna och oindividuella blev ofta svärmodern, en elak skata som ville ställa hinder för det nya. Här hade ofta allt från skörtsvart Niskavuori till populärkulturens ledande småborgare, Ferd’nand, ett gemensamt intresse.
Kanske började allting då Märta Tikkanen var fyra år, skriver hon själv. När hon var stor skulle hon bli författare.
Sextiofem år senare är det fortfarande temat: hon skulle bli författare. Att hon på den vägen kom att leva med snillet, och den i många avseenden destruktive Henrik Tikkanen, gjorde vägen bara mera komplicerad.
Människan i staden är ensam, stark och blind. Hon är en fånge i sin egen ambition. Ju längre vi går in citysamhällets blinkande ljus, bort från bondeskvaller och svärmödrar, desto mera tycks vår respekt för integriteten hos dem som är oss närmast avta.
Det borde Märta Tikkanens bok tala för oss. Först lämnade Henrik Tikkanen i författarskapets namn ut sin egen familj med alla barn i flera böcker. När han är död gör hon om det.
Dessutom får knappt några utomstående plats i memoarterrariet. Vi ser en hopplös man, fyra barn, syster Gunnel, svåger-professor Johan och vännen-författaren Christer (Kihlman). Plus en ändlös namedropping av författarnamn vid internationella seminarier och anonyma andlösa publiker vid högläsningar runtom i Norden.
Men inga grannar. Inga busschaufförer. Inga butikskassor. En enda vanlig man dyker upp en gång; han drar upp familjen Tikkanens bil ur diket.
Det är en stenhård tunnelsyn och en iskall egen ambition som Märta Tikkanen, åtminstone på basen av memoarboken, i grunden står för. Frågan är vem som delar den.
I annan litteratur har vuxna män drömmar som Lars Sund. Hans österbottniska värld doftar mull, granskog och bensin. I andra böcker ställer fattiga människor frågor om skam, lidande och gud, som hos Sabine Forsblom – allt dessutom i en värld som myllrar av andra människor och samhörighet, i Östnyland.
Men nån kan säkert svara på varför Märta Tikkanen fortsättningsvis drar sina salar fulla, av finlandssvenskar.
JAN-ERIK ANDELIN
Quelle:
http://www.bbl.fi/
Ebenfalls gibt es traditionell Lucian kruunajaiset in Tammisaari. Andere Städte pflegen diese Tradition wohl nicht so intensiv. Als wir noch einen schwedischsprachigen und feuchtfröhlichen Geschäftsführer hatten, gab's immer Lucia Kahvit (so auch heute in Porvoo im Kulturhaus) und Gesang.